Äldre närståendevårdares funktionsförmåga och belastning måste följas upp bättre

Ett äld­re par i då­ligt skick blev utan hjälp i Pöy­tis i au­gusti-sep­tem­ber 2022. Hem­vår­den hade be­sökt pa­ret i slu­tet av au­gusti för att hjäl­pa dem, men där­ef­ter inte nått dem på tio da­gar. Po­li­sen hit­ta­de pa­ret i de­ras bo­stad i bör­jan av sep­tem­ber. Kvin­nan hade av­li­dit, ef­tersom hon inte hade fått lä­ke­me­dels­be­hand­ling. Man­nen var i myc­ket då­ligt skick.

Mannen var närståendevårdare till sin fru. De hade inga anhöriga. Paret var klienter hos socialservicen i och med den avtalsbaserade närståendevården, men de hade ingen officiell klientrelation med hemvården.

”Den här utredningen lyfte på ett tydligt sätt fram att det krävande vårdansvaret som en närståendevårdare utan anhöriga bär och riskerna som avsaknaden av stödnät ger upphov till inte har identifierats inom socialservicen. En helhetsbild av närståendevårdarens belastning saknas, eftersom det inte finns några nationella kriterier, processer eller mätare för en sådan. Utvecklingen borde starta med att man i fråga om äldre närståendevårdare utan anhöriga och stödnät skulle göra en heltäckande regelbunden bedömning av om de över huvud taget klarar av sina uppgifter. Man borde också fästa särskild vikt vid att främja deras hälsa”, understryker utredningsledare Hanna Tiirinki.

De nuvarande datasystemen är splittrade och bidrar inte till att skapa en helhetsbild av klient- och patientuppgifterna om hälsan och välbefinnandet för äldre personer som bor hemma. Social- och hälsovårdssystemet borde uppmuntra anställda att sätta sig in i klient- och patientuppgifter om arbetsuppgiften kräver det – inte tvärtom.

”Genom våra rekommendationer efterlyser vi nu uttryckligen att nationella mätare skapas för att bedöma och följa upp närståendevårdarnas ork och funktionsförmåga. Även distansteknik och digitalisering möjliggör idag en bättre uppföljning – vi borde dra nytta av möjligheterna de erbjuder. Hemvården borde också ha heltäckande verksamhetsmodeller för specialsituationer – nu lämnades patienten och närståendevårdaren utan kontakt eller hjälp i tio dagar”, konstaterar utredningsledare Tiirinki.

Konsultativ tjänsteman Satu Karppanen från social- och hälsovårdsministeriet konstaterar att närståendevård är socialservice precis som annan socialservice och att organiseringsansvaret ligger hos välfärdsområdet. En i lagen fastställd förutsättning för beviljande av stöd för närståendevård är att vårdarens hälsa och funktionsförmåga svarar mot de krav som närståendevården ställer samt att närståendevården tillsammans med andra behövliga social- och hälsovårdstjänster är tillräcklig med tanke på den vårdbehövandes välbefinnande, hälsa och säkerhet. I detta syfte ska välfärdsområdet regelbundet bedöma både den vårdbehövandes och vårdarens servicebehov.

”Inom social- och hälsovården utvecklas och införs olika typer av teknik för att svara på klienternas behov. Med tanke på detta anser vi hos social- och hälsovårdsministeriet att det är värt att utnyttja bl.a. distansteknik för att skapa en lägesbild av klienternas hälsa och välbefinnande. Med hjälp av distansförbindelser kan man möjliggöra en snabb informationsförmedling om bl.a. situationen för en klient – eller: vårdbehövande – och närståendevårdare inom närståendevården”, säger Karppanen.

Mer information

Olycksutredningscentralens utredningsledare Hanna Tiirinki, tfn 02951 50747
Konsultativ tjänsteman vid SHM, Satu Karppanen, tfn 02951 63549