Olycksutredningscentralensutredning om hostelbranden i Äkäslompolo lyfter fram brister i olika aktörerssäkerhetshantering

Olycks­ut­red­nings­cen­tra­len (OT­KES) har slut­fört ut­red­ning­en av hos­tel­bran­den i Äkäslom­po­lo i Ko­la­ri den 13 feb­ru­a­ri 2024 där tre per­so­ner om­kom. Vid olycks­till­fäl­let hade 28 per­so­ner över­nat­tat i vand­rar­hem­mets hu­vud­bygg­nad i två vå­ning­ar, varav mer­par­ten var ut­länds­ka tu­ris­ter. Vand­rar­hem­met för­stör­des helt i bran­den.

Olycksutredningscentralen har redan tidigare informerat om att branden fick sin början från aska från en lägereld som tagits med från en utflyktsplats och förvarades i byggnadens utomhusförråd. Asklådan av plast började brinna och elden spred sig snabbt till byggnadens konstruktioner och utsida. Branden var långt framskriden innan den upptäcktes inne i byggnaden.

”När man turistar i naturen uppstår det ibland ett behov av att hantera och flytta aska. Det finns dock inte tillräcklig förståelse för riskerna med aska. För närvarande finns det ingen enhetlig och säker handlingsmodell för hur aska ska hanteras. Dessutom är det svårt att uppfatta hur het och farlig askan är. Vi kommer även att rekommendera att Forststyrelsen tar fram en enhetlig, fungerande och säker praxis för hur aska ska hanteras”, berättar utredningsledare Timo Naskali.

Själva hostelbyggnaden var från början byggd som bostadsbyggnad, men hade med tiden omvandlats till inkvarteringsbyggnad. De ändringar som gjorts i byggnaden under årens lopp försämrade brand- och utrymningssäkerheten.

”Personsäkerhetsrisken beaktades inte i alla förändringar och utrymningssäkerheten i inkvarteringslokalerna på övre våningen försämrades avsevärt till följd av förändringarna. Då branden spred sig till den enda utgången försvårades utrymningen av rummen längs loftgången. Alla döda övernattade i rummen längs loftgången på byggnadens övervåning. För att förebygga att något liknande händer igen rekommenderar vi att Inrikesministeriet ser till att informationen om inkvarteringsverksamhet i en byggnad når den lokala räddningsmyndigheten i tid för att kunna rikta tillsynsarbetet. Den som använder inkvarteringstjänster ska kunna lita på att lokalerna är säkra och står under tillbörlig myndighetstillsyn”, betonar undersökningsledare Naskali.

I utredningen betonas också reseprogramtjänsternas riskhantering.

Riskerna med norrskensresor och liknande reseprogramtjänster har bedömts vara små och de förutsätter inte myndighetstillstånd, utan säkerheten är upp till tjänsteleverantörens egen riskhantering. Det finns visserligen material för säkerhetshantering, men det når inte alla tjänsteleverantörer och är utspritt.

”Turismen är en viktig näring och reseprogramtjänsterna är centrala för turismen och dess säkerhet. Det övergripande ansvaret för säkerhetshanteringen inom turismen är dock splittrat och hör inte till endast en aktörs ansvar. Vi rekommenderar att tillsynsmyndigheten, Tukes, förnyar anvisningarna för säkerhetshantering för reseprogram- och upplevelsetjänster. Informationen bör också nå utländska aktörer”, konstaterar undersökningsledare Naskali.

I utredningen framkom också vikten av myndigheternas samarbetsfärdigheter särskilt vid olyckor som drabbar ett stort antal turister samt i glesbefolkade områden där resurserna är knappa och avstånden långa. Det fanns ingen samarbetsplan för situationer med ett stort antal turister, såsom branden i Äkäslompolo.

Ordnandet av psykosocialt stöd efter det akuta skedet hade inte heller planerats, varvid överföringen av ansvaret inte lyckades. Undersökningen visade att det finns regionala skillnader i hur krisarbetet genomförs.